"Skräck i samma anda till Hellraiser filmerna. Hela miljön och känslan av varelserna var i samma tänkesätt. Man kände igen det ganska fort om man har sett Pinhead och hans cenobites i Hellraiser. Det som var beundransvärd för mig var special makeup effekterna. Det slog en 180 graders vändning än vad man förväntat sig. Det var tack vare sminket och blodet filmen fick en mäktigare föreställning för publiken som älskar skräck. Det öppnde åtminstone mina ögon för filmen. Filmen var rätt så svår at läsa ut också exakt vad som skulle vara det hela slutet på filmens gång. En film skall ju inte vara så lätt att lista ut innan filmen ens börjat. Här kommer The Devil's Chair och visar var skåpet skall stå. Slutet var annorlunda. Skådespelarna kunde ju haft lite större medkänsla till sina karaktärer. Karaktärerna kunde ha varit lite extra detaljerad. Den enda som göra filmen är Andrew. Tack vare hans repliker och hans sätt att visa en bättre detaljerad människa för oss, så vann han över de andra. Hans tanke repliker var bara för bra för att vara sant. Filmen The Devil's Chair är bara skapat för oss skräckfanatiker som bara vill ha mystik blandat med massa blod, demoner och psycho störda människor." 

"Storslagen saga som väcker starka känslor. För en gångs skull så har faktiskt Del Toro försökt sig på att göra en riktig skräckfilm, med ingen alls hjälp av Hollywoods hjälp. Såg fram emot att se den mycket, men blev lite besviken och imponerad samtidigt. Skulle inte vilja kalla The Devil's Backbone för skräck alls. Det var ett väldigt korta och fåtal scener där ens filmen hade scener där de var meningen att skrämma publiken. Skräck är inte filmens starka sida precis. Nu till den positiva sidan då är att sagan är så jäkla tilldragande. Det är själva handlingen man vill följa och de riktigt brutala scenerna som väcker inlevelsen. Det händer tyvärr inte så mycket i filmen, den går i sin egna lilla sakta fart. Inget för folk som vill se massa spöken och vilja skrika av rädsla precis. Mer drama i The Devil's Backbone, även om titeln säger mer skräck. Gillar skådepselarna, speciellt Eduardo som spelar så kall karaktär. Beundrar hans talang att visa en tydlig vidrig person framför kameran. Hyllar Del Toro också för att göra filmen helt i spanska och behålla den varma härliga klimatet. Att sen filma under då den tiden spanska ibördeskriget höll, gav mer sympati känsla för barnen. Del Toro har gjort fler actionfyllda filmer, men dessa är en av hans mer mildare sida. Gillar det skarpt."

 

"The Devil´s Backbone var en helt okej film. Jag personligen gillade den lite extra bara för att den var på spanska just. Lite spännande var den nog, men jag skulle inte klassa filmen som någon skräck direkt! Guillermo Del Toro höll denna filmen simpelt, inga massa överdrivna effekter som dem flesta filmerna nu för tiden är. Förväntade mig lite mer spöken dock. Men mystiskt är också bra! Så, det är 50-50 enligt mig. Men självklart är den ju värt att se!"

| 1997 | 2 timmar 18 min | Barnförbjuden | Thriller | Svensk Titel: Djävulens Advokat |

"Ny sorts rysare har visat sig. Intressant idé med att visa upp djävulen och nästan bara hålla filmens intresse bara i hissen. Filmens själva drivkraft till att visa en mer ondskefull bild av härskaren över helvetet var något jag fastna vid. Att de faktum man inte vet vem som är vem i hissen och försöker gissa fram The Devil var inte lätt. Filmen slutade också precis som jag ville. Just själva situationen att sitta fast i en hiss och folk dör utan att man kan göra något är så himla briljant. Klastrofobiskt rakt in i hjärtat. Bra redigerat av John Erick Dowdle. Härligt också att följa detektiven som jobbar på fallet med att få ut dem ur hissen, så det inte blir för mycket av folket i hissen. När väl mörkret dyker upp så spänner man upp sig i kroppen för att få uppleva vad som kommer efter när ljuset är tillbaka. Tycker själv Devil är en film man skall se. Den glömmer man aldrig."

"Hårdrock, rolig handling och bra upplägg, kan det bli bättre? Denna filmen är en av mina absoluta favoriter inom komedi genren. Den har allt som reflekterar mycket till mig eftersom jag vet hur det känns att vilja gå på en sådan viktig konsert. Det som är kul att man känner igen många härliga ansikten i filmen. De dyker upp lite överallt. Filmen uppbyggnad är ju att de gör vad som helst för att gå på konserten och de gör verkligen vad som helst. Deras attityder, kontakten mellan grabbarna är exakt hur man vill se det och känna. Känns som de alla är barndoms polare. Det är Edward och James som lyfter upp filmen mest. Repliker och händelserna som påverkar de är så himla komiska att man kan knappt fatta vad som händer. Själv skrattade jag hela tiden och tyckte filmen hade något viktigt att säga. Sen att se föräldrarna i filmen försöka protestera mot bandet KISS under den tiden den sägs vara djävulens musik är grädden i tårtan. Det  var ju så på den tiden KISS stod för. Detroit Rock City erbjuder mycket mer än vad man kan tro. Man måste själv kunna förstå humorn i filmen, annars blir det fel för tittaren. En film som aldrig kommer damma på hyllan."

"Intelligent thriller med vardaglig spänning. Gillar tanken bakom det hela och budskapet. Detta hade ju lätt kunna hända några stackars människor. Att följa Ben och Samuel genom deras resa mot varandra blir en kamp mot tiden. Att en så enkel handling kunde bli så bra förvånar mig rejält och hyllar Roger Michell från att skapa en sån spännande och känslosam film. Att se dessa två killar kämpa för att verkligen göra ett rent helvete för den andre är underhållande. De får verkligen stå ut med mycket. Ben och Samuel har en kraftig sympati känsla till publiken. Deras två historier som råkar stöta på varandra är välgjorda och väldetaljerade. När man väl tror de värsta är över så blir allt bara mycket värre för den ena. Filmen är enkel att följa, nöjsam och ljuvligt nervkittlande."