Dannys Filmer -

334. The Burbs.

| 1989 | 1 timme 37 min | 11 år | Komedi / Skräck | Svensk Titel: En Djävul Till Granne |

Förortsbon Ray Peterson (Tom Hanks), vars semesterplaner spolieras av en obehaglig ny familj i kvarteret. Till hans fru Carols (Carrie Fisher) stora förtret bestämmer sig Ray för att tillbringa en avkopplande vecka i hemmet, och han hamnar snart i trubbel med sina grannar - en stöddig typ som lägger näsan i blöt (Rick Ducommun), en utflippad f.d. soldat (Bruce Dern) och en flummig tonåring (Corey Feldman) - när de bevittnar de underliga händelserna i grannen Klopeks märkliga bostad. När kvarterets gnällspik plötsligt försvinner, känner de på sig att det finns ledtrådar till mysteriet i det fallfärdiga gamla huset. Utrustade med gevär, kraftfulla kikare och en spade, beslutar de sig för att undersöka vad det egentligen är som händer i Klopeks hus.

"Hemskt rolig och underbart ryslig. Hela filmens helhet är suverän gjort. Gillar det faktum att detta kan ju hända vem som helst. Tom Hanks som den skeptiska familjemannen är hur rolig som helst. Tom kan övertyga vilken åskådare som helst att han är den karaktären han spelar i sina filmer. Han lever verkligen in i rollen som Ray. Enkel roll, men han framför det elegant. Corey, Bruce och Rick är karaktärer man kan relatera sig till. Udda var dem allt. Men Riik var den perfekta mannen för rollen som den paranoidiska grannen. Man skratta mest åt honom och Tom. Hela känslan till filmen påminner som Desperate Housewives serien med den härliga amerikanska småstads delen. Just till den rysliga delen har Joe dante så klart erfarenhet med efter gjort Gremlins filmerna och Piranha att musiken väcker den rysliga känslan och rekvisitan på hela huset Klopeks bor i är sådan mörk, smutsig uppfattning man får. När vi pratar om Klopek som bor i huset, så har Joe dante dragit fram den Monster uppfattning vi får från skräckfilmer under 30-talet upp till 1940. När Frankenstein, Dracula och Varulven skrämde vettet ur folk. Lite nostalgi upplevelse om man sett de stora klassikerna. Vad som gär filmen så speciell för att ni just skall se den är för att det är mysig, ryslig och humoristisk film. Många filmer har det, men misslyckas mest. The Burbs har det vi alla längtar efter... Ren Underhållning. Man skrattar, man ryser och myser samtidigt. Absolut en film för alla som vill se en kultklassiker som visar sitt rätta ansikte."

2012-06-30 @ 16:51:00 Permalink Komedi. Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bio: Ice Age 4: Continental Drift.

| 2012 | 1 timme 31 min | 7 år | Animerad | Svensk Titel: Ice Age 4: Jorden Skakar Loss |

Manny (Ray Romano), Diego (Denis Leary) och Sid (John Leguizamo) inleder ett nytt äventyr efter att kontinenten är inställd på drift. Med ett isberg som ett skepp, stöter de på havsdjur och slåss emot pirater när de utforskar en ny värld.

1. Steve Martino | Horton Hears A Who! | Scrat's Continental Crack-Up Part |

2. Mike Thurmeier | Ice Age 3: Dawn Of The Dinosaurs | Scrat's Continental Crack-Up Part |

"Spektakulära effekter som verkligen var snyggt i 3D. Ingen av de förra Ice Age har varit i 3D förut, men nu har fjärde delen kommit ut. 3D effekterna var snygga. Ibland händer det filmer i 3D inte utnyttjar det ordentligt. Fast Ice Age 4 har lagt starkt fokus på att få publiken den rätta känslan av 3D. Efter det gjort nu tre filmer innan kändes det att handlingen nu har dragits iväg lite. Många nya karaktärer syns med de originella. Även om handlingen tappar stinget, så är fantasin väldigt underhållande. Man drivs med. Var otroligt gulliga och söta jordekorrar av något slag som tog pubilken med storm. Kändes som de var inspirerade från Star Wars Ewokeerna. Skratten blev högre och längre när de dök upp. Scratch som råkar ut för olyckor med nöten kommer med fler hysteriskt roliga upptåg. Om man inte sett de tre första filmerna, så lär man inte förstå filmen. Hela historien från alla filmer är framfört roligt med en sådan mysig familjekänsla. Filmen är absolut inget "måste ha gjorts". Fast kul att de fortsätter med att leverera härliga skratt. P.S. Det var ett oväntat The Simpsons klipp innan filmen började."

2012-06-28 @ 03:57:00 Permalink Biofilm. Kommentarer (0) Trackbacks ()

333. The Brood.

| 1979 | 1 timme 32 min | 15 år | Skräck | Svensk Titel: Missfostret |

Välkommen till Dr. Raglans (Oliver Reed) klinik. Du betalar för att komma in. Du ber om nåd för att komma ut! Här hamnar den psykotiske Nola Carveth (Samantha Eggar) för att undergå Raglans kontroversiella och experimentella psykoterapi. Kort därpå lamslås omgivningen av bestialiska våldsdåd utförda av en okänd kraft. Nolas föräldrar mördas, liksom hennes dotters lärarinna. Och även Noras femåriga dotter attackeras. Nolas man (Art Hindle) spårar dåden till kliniken och konfronteras med en övermänsklig ondska bortom det begripliga?

4. Nuala Fitzgerald | An End To Dreaming | The Silent Partner | Anne Of Green Gables: The Sequel |

5. Henry Beckman | Blood & Guts | Marnie | Tv-serien: Peyton Place, Check It Out och Bronk |

6. Susan Hogan | Tv-serien: The L word och Battlestar Galactica | White Fang | Disturbing Behavior |

"Udda i sitt eget slag. Man måste verkligen hyla "The Baron Of Blood" som David blir kallad. Han har gjort mästerverk efter mästerverk i skräck/thriller genren. Hans idéer är unika. The Brood är ännu ett exempel på varför han förtjänar det namnet. Filmen är om ilska och hämnd som visar sig på ett speciellt sätt, med andra ord. Första inblicken av denna konstiga familj vi får följa, så märks det med en gång vi har något att se fram emot. Samantha Eggar är sjukt mystisk tillsammmans med Oliver som gör sin roll underbart mörk. Precis som Poltergeist trilogin, så är det en liten blond flicka som hamnar i alla omänskliga situationer. Det är något med barn som skräckfilmer kan få våra nerver frysa till is. Här tog David den till ny gräns av skräck. En skräck utan mystik är ju oförlåtligt. Mystiken här kunde inte blivit mer mystisk. Under hela filmen funderar man på var denna varelse kommer ifrån. Fantasin till just slutet var oväntat med konstiga tvistar. Rent av äckligt var vissa scener också. Makeup speciel effekterna såg ut att tappa sitt sting i mitten av filmen, som tur var kom den stora finalen i slutet som man sent glömmer av. Som ett David Cronenberg-fan jag är, så håller denna upp till mina förhoppningar. The Brood visade verkligen en sida av skräck-genren. Om ni gillar skräckfilmer med barn i fokus, lär ni bli skrämda av denna. Filmen tillhör tillsammans med andra B-skräck klassiker som Poltergeist och Village Of The Damned.

2012-06-27 @ 17:13:00 Permalink Skräck/Rysare. Kommentarer (0) Trackbacks ()

332. The Breakfast Club.

| 1985 | 1 timme 35 min | 11 år | Komedi |

Det är lördag, och fem high school-elever samlas i skolans bibliotek för kvarsittning. De är alla väldigt olika: Den lite annorlunda Allison (Ally Sheedy); sportfånen Andrew (Emilio Estevez); plugghästen Brian (Anthony Michael Hall); den populära Claire (Molly Ringwald) och pundaren John (Judd Nelson). Dessa fem individer tvingas umgås hela denna dag som i slutänden kommer att förändra deras liv.

"Nostalgi är ordet man kan beskriva filmen som. För alla oss som gått på gymnasiet vet exakt hur jobbigt och svårt det var. Det faktum också att man känner igen sig i åtminstone en av karaktärerna i filmen gör det hela roligare. Alla vi hängde ju alltid med en speciell stereotyp i skolan och tyckte illa om dem andra sterotyperna. Filmen har lagt fokus på det och vill säga att vi är inte så olika även om vi har olika bakgrunder. I denna filmen får vi en stark uppfattning hur ungdomar tänker och säger. När filmen kom ut var det den perfekta tajmingen. Det var under den tiden när ungdomar är uppväxt med hårdare tider. Här får vi följa fem olika sterotyper som verkligen inte gillar varandra. Längre in växer ungdomarna och inser de är rätt lika, men på olika sätt. Med dessa fem underbara rollpresentationer av Judd, Emilio, Molly, Anthony och Ally blev filmen nytt hopp för ungdomar. Skådisen Judd som den kriminella tuffingen var den som utvecklades mest inombords. Judd visar här sin bästa roll någonsin. Alla har sina roller och de lever in till det högsta. Att de börja umgås och berättar sanningar varför de var där till främlingar kan få en må mycket bra. Historierna de har är rent av mäktiga och realistiska. Efter sett filmen glömmer man aldrig av den. Framför allt inte dansen Emilio gjorde till stenhård rock'n roll, när Judd sjunger högt i korridoren, när Simple Minds låt "don't you forget about me" spelas eller när Paul gav metal tecknet med sin hand. The Breakfast Club är rolig, mysig och helt enkelt cool.

2012-06-26 @ 03:59:00 Permalink Komedi. Kommentarer (0) Trackbacks ()

331. Apollo 18.

| 2011 | 1 timme 26 min | 15 år | Sci-Fi / Thriller |

Officiellt var Apollo 17, som skickades iväg den 17:e december 1972, den sista bemannade resan till månen. Men ett år senare, i december 1973, skickades två amerikanska astronauter tillbaka till månen på ett hemligt uppdrag, bekostat av USAs försvarsdepartement. Vad du är på väg att se är de verkliga bilder som astronauterna tog på den resan. Medan NASA förnekar dess autencitet, menar andra att det är den riktiga anledningen till varför vi aldrig har åkt tillbaka...

1. Warren Christie | This Means War | Magic Flute Diaries | Tv-serien: True Justice och Happy Town |

2. Lloyd Owen | Get The Picture | Miss Potter | Tv-serien: Monarch Of The Glen och Hearts And Bones |

"Kuslig idé till film som var oväntat bra. Som tagit en blandning mellan filmer som Pitch Black, Paranormal Activity, Alien och The Thing i smeten. Många filmer rysare nuförtiden skall handla om dokumentär för att få den realistiska känslan att det det kan ha hänt som t.ex. Blair Witch Project, Cloverfield, Paranormal Activity trilogin och Rec. Det ska få oss åskådare att rysa till att det faktiskt hänt någonstans i våran verklighet. Idén till Apollo 18 var inte helt dum, däremot med att ta miljön som månen. Som råkar vara stort mysterium för alla människor. Faktum är att karakäterna är helt ensamma på en planet, det inte finns liv på, är lite läskigt när några oförklarade saker händer. Helt klart så måste skådespelarna var duktiga, vilket det var. Man kunde inte hjälpa det att känna sympati för dem. Helt hjälplösa och ensamma. Mystisk kan vara ordet man kan säga den var. Många tankar flöt omkring. Fantasin fick man allt leka med lite. Snyggt filmat och redigerat. Kul att regissören använde lins på kameran från 70-talet. Kändes mer äkta ibland. Miljön kunde uppfylla det man ville, samma med rekvisitan. Månens mörka och tomma sida lyftes upp i kameran. Kändes som de faktiskt kunde varit på månen. Apollo 18 är inte på samma nivå som Paranormal och Rec precis, men viktigast är om man ska se sådana filmer så är det två saker man bör ha. Först, så skall det vara mörkt i rummet och det andra är att det skall vara högt ljud. Då får man en läskig film upplevelse. Annars är det ingen idé att se rysarfilmer."

2012-06-24 @ 14:52:00 Permalink Sci-Fi. Kommentarer (0) Trackbacks ()

330. Boot Camp.

| 2008 | 1 timme 35 min | 15 år | Thriller |

På en ö i Stilla havet finns en anstalt för tonåringar med problem. När Sophie Bauer (Mila Kunis) kommer dit möter hon en miljö genomsyrad av rädsla där eleverna hjärntvättas med våld och missbruk. Sophies pojkvän (Gregory Smith) har en plan som kan få hem henne igen. Men först måste han själv lyckas bli skickad till den brutala anstalten.

"Intressant handling, men nådde inte upp till sina förhoppningar. När man väl läst vad filmen går ut på, så blir man så klart intresserad av att se den. Det faktum att det finns ställen som detta får en att vilja se det. Filmen började bra med att följa ett par ungdomar påväg dit till ön och första testet var fänglande att se. Men längre in när Mila kunis karaktär har väl hittat sin plats tappar den spänningen. Man tänker ändå att när så många ungdomar med så många problem är samlade på samma plats, så blir det rena Lord of the flies drama. Vilket det knappt kom i närheten till. Peter Stormare var fredlös och lugn i sin roll. Hans karaktär kändes inte tydlig nog. Mila och Greg hade kemin däremot. Kändes ändå rätt äkta, vad dem hade tillsammans. Var nobelt av han att åka dit och försöka rädda henne. Hans plan var ändå rätt bra planerat. Gregory var lite tuff ändå. Visade en ny sida av sig. Själva programmet anstalten hade var hemsk för ungdomar att ta. Ungdomarna bryts ner psykiskt och fysiskt. Det kunde ha hänt lite mer under filmens gång. Regissören höll tillbaka lite med våldet. Man begärde lite något extra, något som gör filmen speciell, fast nådde inte riktigt ditt."

2012-06-20 @ 16:37:00 Permalink Thriller. Kommentarer (0) Trackbacks ()

329. Boogie Nights.

| 1997 | 2 timmar 37 min | 15 år | Drama |

Välkommen till Los Angeles sommaren 1977. Här är livet ett enda diskodunkande, kokainflödande jätteparty under gassande solsken. Här finns Jack Horner (Burt Reynolds), som producerar "konstnärliga" pornografiska långfilmer. Jack är på jakt efter en ny manlig "stjärna" och hittar Eddie (Mark Wahlberg). Kanske inte världens största skådespelartalang, men han visar sig ha andra häpnadsväckande dolda begåvningar...

"Stark, vågande och riskfyll film som öppnar nya dörrar till berättarstilen. Filmen i sig tar oss in till porrbranschen under 70-80 talet när filmerna började likna mer som dokusåpor och lägger mer tid på handlingen och kärleken än själva erotiken. Paul Thomas har inte här gått för långt med att inrikta sig på erotiken alls. Istället visade han en sida där vi känner att det fortfarande är en film om vänskap, budskap och drama. Filmen har snygg rekvisita och miljö där det känns att vi har fastnat i disko-eran med utsvängda byxor där sex och droger blir händelserik. Musiken och känslan kändes lite som Almost Famous filmen och Saturday Night Fever. När väl 80-talet slog igenom i porrbranschen, så kom videon in i median och förändrade allas liv i porrbranchen. Det får vi se när alla karaktärerna tar nya och oväntade vägar till en ny start. Välskrivna historier till alla karaktärer. Även om filmen inriktar sig mest på Mark Wahlberg, så har alla personer en stor roll i hans liv. Vilket leder till allas händelser påverkar den andre. "What goes up, must come down" är något citat jag änvänder till sådana filmer. Burt Reynolds gör här sin absolut bästa rollpresentation som regissören Jack Horner. Hans magi till filmen öppnar upp sig när han ger ifrån sina repliker ingen lär glömma. Alla skådisar i denna ultra coola film gör sin roll med galant. Man kan inte be om mer.Vi fårstark kontakt med många karaktärer, vilket leder till att sympati känslan kan ibland utvecklas till att vi ser dem som oss. Det är vad filmen gör åt en efter 157 min. Den har allt till och med ett slut man blir helt shockad av att det ens filmades. Festlig film."

2012-06-19 @ 18:11:00 Permalink Drama. Kommentarer (0) Trackbacks ()

328. The Bodyguard.

| 1992 | 2 timmar | 11 år | Thriller / Drama |

Rachel Marron (Whitney Houston), en musik/filmsuperstjärna på höjden av sin karriär, fansen avgudar henne, men en vill döda henne - och det är där säkerthetsexperten Frank Farmer (Kevin Costner) kommer in i bilden. Bägge två väntar sig att vara den som ger order. Vad de inte väntar sig är att bli kära.

"Bättre än väntat. Även om filmen har Hollywood på sin sida av skapelsen, så var detta ändå en bra thriller film. Idén till att använda Costner som livvakten var först, tyckte jag, lite annorlunda. Kunde inte se han som en tuff livvakt och kunna göra en tillräckligt tydlig presentation. Fast efter sett filmen var han faktiskt bra. Han förvånar en på stor skala. Bra spelat av Kevin. Whitney gör sin livsroll här. Hon blev en stor stjärna pågrund av musiken och sin röst här. Musiken är skickligt bra. Fick seriöst gåshud över hela kroppen när man hör henne tar dem perfekta höga tonerna. Bra låtar som passade in till filmen. Bästa låten var definitivt den sista i hela filmen med "I Will Always Love You". Hennes talang som skådis var lite rostig, men hon växer in i rollen längre in på filmen. Hon passa in lite med Kevin. Deras kemi var inte så stark, men tydlig. En sak jag tyckte var kul, var när de gick på bio och såg Yojimbo - Livvakten av regissören Akira Kurosawa. Filmen har lite influens därifrån och modifierat idén från Yojimbo. Kul att Jackson la in det. Sjukt spännande i slutet och härlig tvist. Filmen kanske inte är det bästa man sett, fast filmen är däremot en kultklassiker och man borde se den om man gillar film."

2012-06-16 @ 03:17:00 Permalink Thriller. Kommentarer (0) Trackbacks ()

327. Blindness.

| 2008 | 1 timme 56 min | 15 år | Thriller |

En mystisk och mycket smittsam sjukdom som gör att folk blir blinda bryter ut och regeringen får panik. Snabbt samlas alla blinda ihop och sätts i karantän för att hindra den snabba spridningen av det farliga viruset. En kvinna (Julianne Moore) verkar vara immun och låtsas vara blind för att kunna följa sin man som drabbats (Mark Ruffalo). I karantänen blir det en kamp på liv och död med beväpnande vakter och aggressiva medfångar. Frågan är om de kommer att kunna lämna sjukhuset levande och finns det egentligen något botemedel mot viruset?

"Unik och vacker film. Stark handling, måste jag påpeka. Många filmer nuförtiden som skall få samhället att krossa måste antingen vara så våldsamma eller ha någon naturkatastrof i mitten av allt. Här är det en mystiskt virus som får alla blinda helt enkelt. Från ingenstans kom det bara. Precis som The Happening hände det bara en sak ingen kan förklara. Däremot dödar inte detta viruset någon, bara tar deras syn. När samhället krossas och det är rent av anarki runt omkring, så får man alltid se vad folk är kapabla till när deras liv står på spel. Människan går alltid på instinkt och gör vad som krävs för att överleva. Det visar filmen bra här. Människorna visar en mörk överlevnads instinkt. Däremot var Gael inget att underskatta. Han var rent av sliskig men lite medkänsla för alla som var blinda som han. Julianne hade svår roll, både fysiskt och psykiskt. Hon fick verkligen kämpa inne på sjukhuset och visade en stark sida av sig själv. Fast att kunna se i en värld där ingen annan kan har sina fördelar. Många skådisar visade sig vara duktiga på att spela blind. Mark kunde annars ha varit lite mer tydligare. Kändes som han tog i lite för mycket. Har inget ont att säga om filmen överhuvudtaget. Var intressant handling med en övertygande känsla av verklighet. Något liknande finns inget och skall därför bli sedd."

2012-06-15 @ 15:15:00 Permalink Thriller. Kommentarer (0) Trackbacks ()

326. Blazing Saddles.

| 1974 | 1 timme 29 min | 11 år | Komedi / Västern | Svensk Titel: Det Våras För Sheriffen |

Järnvägen som är under utbyggnad planeras att gå rakt igenom den lilla sömniga staden Rock Ridge, vilket innebär att marken kommer att bli värd en förmögenhet. En förmögenhet som den osympatiske Hedley Lamarr (Harvey Korman) vill komma åt. Men hur skall man lyckas bli av med de som bor där? Jo, man skapar kaos i den lilla lugna staden genom att skicka in det värsta gäng man kan tänka sig och tillsätter en ny sheriff (Cleavon Little) som man tror kommer att försvinna inom 24 timmar. Men, allt blir inte som man tänkt sig...

1. Mel Brooks | Young Frankenstein | Dracula: Dead And Loving It | Robin Hood: Men In Tights |

"En av Mel Brooks första mästerverk. Brooks humor i sina filmer påminner en del om Monty Python, Mad tidningen och Marx bröderna. Det faktum är att Mel införde denna Mad humor in till filmvärlden. Blazing Saddles är inte så mycket parodi med att driva med en specifik film, utan att den leker med många slapsticks från 60-70 talets västern filmer t.ex. scenen när männen sitter och käkar bönor vid en brasa och alla börjar fisa rejält mycket. Mel visar just en humoristisk sida till västerns naturliga sanna ansikte. Den Mad humorn var underhållande på balanserad nivå. Det blev lite löjligt ibland, men man måste ha den slags humor för att kunna njuta av filmens huvudpunkt. Intressant se Mel brainstorma med sin humor här. Helt plötsligt fick man se Ku Klux-klan medlemmar och nazister i kön till en lynchmobb under 1870. Man blir helt shockad av vad han kan komma på. Richard Pryor skulle egentligen ha spelat sheriffen, men filmbolaget trodde Pryor knarka, så rollen gick över till Cleavon. Little var ändå rolig, men inte lika rolig som Gene Wilder är med Richard Pryor. Ett par roliga repliker hade Little, men Wilder stack ut mer. Att filmen drog in lite rasism också mot de svarta var det som kändes mer verklighet till den smustiga, varma miljön. Var sjukt roligt slut som påminde som Monty Pythons galna värld. Oväntat, men sjukt roligt. Helt klart en komedi ens ögon skall ha bevittnat."

2012-06-15 @ 15:13:00 Permalink Komedi. Kommentarer (0) Trackbacks ()

325. Black Swan.

| 2010 | 1 timme 44 min | 15 år | Thriller / Drama |

Liksom de flesta ballerinor kretsar hela Ninas (Natalie Portman) liv kring ballett. Hon är en av de starkast lysande stjärnorna i New York City Ballet Company och när det blir dags att ersätta prima ballerinan Beth (Winona Ryder) som huvudrollen i Svansjön står Nina på tur. Men hon får oväntad konkurrens i nykomlingen Lily (Mila Kunis) som imponerar stort på regissören (Vincent Cassel) med sin sensualitet och passion. Allt som de två rivalerna utvecklar en skruvad vänskap blir Nina mer och mer desperat och frågan är hur långt hon är villig att pressa sig själv för sin karriär.

"Fängslande och psykiskt ryslig film. Vackert filmat och handlingen är grym. Trodde inte filmen skulle vara så skrämmande. Hoppa till ett par gånger och älskade det. Efter nu sett den för andra gången sen den gick på bio, så har filmen växt i intresset. Natalie Portman lever verkligen rollen till sitt fullo. Man märker att karaktärerna i filmen Natalie stöter på har en viktig roll i både hennes liv och rollen hon spelar på scenen. Just att bevittna en sådan djup upplyftande roll Natalie spelar med en kamp mot sig själv i Black Swan, var en sann äkta upplevelse. Hon var var oskyldig, ömtålig med en mörk hemlighet. Dansen som den svarte svanen var mörklagd med häftiga effekter. Finns en förförisk och sexuell scen med Mila och Natalie tillsammans som blev väldigt omtalad. Scenen har redan blivit en kultklassiker. Oväntad hade filmen ett par obehagliga scener som fick huden själv att rysa till. Den mystiska biten är ju klart stor del av filmen. En del av det är svårt att lista ut, men är man noggrann med att koncentrera sig på alla detaljer, så kan man förstå allt lättare. Black Swan tog världen till nya gränser."

2012-06-14 @ 14:43:00 Permalink Thriller. Kommentarer (0) Trackbacks ()

324. Birth.

| 2004 | 1 timme 36 min | 7 år | Thriller / Drama |

Det har tagit Anna (Nicole Kidman) 10 år att få ihop sitt liv efter hennes mans död. Men nu ser återigen framtiden ljus ut. Hon är kär och ska snart gifta sig med sin nya kärlek Joseph (Danny Huston). Då blir hon uppsökt av en 10-årig pojke (Cameron Bright) som påstår sig vara hennes döde man Sean och han varnar henne för att gifta sig med Joseph. Anna blir först arg och ser det hela som ett pojkstreck. Men pojken vägrar att ge sig, han dyker upp i byggnaden där hon bor, skriver brev och ringer till henne för att övertyga henne om att han är Sean. Talar han sanning, är han verkligen hennes döde man?

1. Jonathan Glazer | Under The Skin | Sexy Beast |

"En av världens mest gåtfulla frågor tas upp i denna thriller film. Finns det något efter döden? Det är vad filmen mest lägger fokius på. Det är ändå en fråga många vill veta, men något världen aldrig kommer få ett klart svar på. Filmen Birth är väldigt tankeväckande. Man kan inte låta bli att fundera vad händer efter döden. Det är ett ämne som intresserar många och det är alltid så många teorier. Sen efter sett filmen funderar man lite själv exakt vad hade man själv gjort i sådan situation Nicole Kidman hamna i. Tyckte ändå Nicole Kidman inte överdrev med sin roll i sådan situation. Det är en knepig händelse att agera till. Kidmans presentation påminde lite från Mia Farrows karaktär i Rosemary's Baby. Inte nog med att deras beteende var liknande, utan att också deras korta frisyrer var exakt likadana. Lite besviken på barnets rollbeskriving. Cameron var duktig. Kidman och Cameron hade stark kemi mellan varandra. Men just att barnet sa inte mycket eller visade någon personlighet för oss att han kan vara hennes döde man var tröttsamt. Vi kunde inte heller koppla ihop något med paret eftersom vi aldrig fick se paret tillsammans innan mannen dog. Dröjde innan vi fick tillräckligt med svar. Om rollen till Cameron hade blivit skriven bättre, så hade säkert filmen kunnat bli en kultklassiker. Filmen var ändå intressant att se om man gillar mysterier."

2012-06-12 @ 17:42:00 Permalink Thriller. Kommentarer (0) Trackbacks ()

323. Always.

| 1989 | 1 timme 58 min | 11 år | Drama / Komedi |

Pete (Richard Dreyfuss) är pilot och släcker skogsbränder från låg höjd. Hans fästmö, Dorinda (Holly Hunter), är också pilot. Pete tar alltid risker, säker på att hans skicklighet gör att han klarar allt. En dag räcker inte skickligheten till och Pete förolyckas. Han återvänder som vålnad för att hjälpa sin efterträdare (Brad Johnson) med råd. Pete upptäcker så småningom att efterträdaren blivit förälskad i hans Dorinda.

"Charmig med gudomlig humor från Richard Dreyfuss. Dreyfuss är en man med stark kontakt med sin komiska sida. Han går en viss del över gränsen till löjligt rolig, men på något sätt håller han en fin balans mellan seriös humor och löjlig humor. Han påminner lite om Paul Newmans humor. Fruktansvärt rolig är båda två. Själva handlingen påminde lite som Ghost med Patrick Swayze som kom ut 1990, ett år efter Always. Kändes lite som Ghost tog handlingens koncept och byggde om det från Always. Känslorna flyger överallt här i Always. I bara halvtimmen i filmen får vi stark kontakt med Richard och Holly's förhållande. När den tragiska händelsen dök upp, blir man lite tårögd. Det är tragiskt och välgjort av Steven Spielberg. När väl Richard blivit ett spöke, så leker han så mycket med sina kompisar och påverkar deras liv för både sin underhållning och hjälper dem på bästa tänkbara sätt. Holly Hunter var rolig också. Effekterna med skogsbärnderna och flygplanen är magnifikt snygga. Man kan se att här får han erfarenhet som sen har visat sig mer i Saving Private Ryan att ha kommit till bra hands. Tyvärr så har Always inte fått så stor åskådarstatistik, men man skall aldrig underskatta en film skapad av Spielberg. Alla Spielberg fans lär gilla detta lilla mästerverk."

2012-06-12 @ 14:38:00 Permalink Drama. Kommentarer (0) Trackbacks ()

322. A Guide To Recognizing Your Saints.

| 2006 | 1 timme 36 min | 11 år | Drama |

You live here, you die here har någon klottrat på en liten sliten husfasad. Och i gängstridernas New York är varje dag en kamp för överlevnad. Under några tryckande heta sommarnätter kokar gatorna över och allt kulminerar i en explosiv och ödesdiger uppgörelse.

1. Dito Montiel | Fighting | The Son Of No One | Empire State |

"Hemsk historia i sån ung ålder. Dito Montiel som regisserar filmen skrev boken med samma titel och handlar tydligen om hans egna upplevelser som ungdom. Hemskt att ha just detta som minne från sin barndom. Ni förstår mig om ni sett filmen. Var intressant se Robert Downey Jr för en gångs skull ta sin roll på allvar. I sina senaste succéfilmer som Sherlock Holmes och Iron Man, så är han så komisk, men han är riktigt duktig på det. Fast i denna filmen var han inte rolig alls. Här var han dramatisk och rejält tyst. Han var blyg, men aggresiv inuti i hjärtat. Samma sak med Shia LaBeouf. Han brukar också ha komiska roller. Men Shia som Robert förvånade mig hur duktiga dem kan vara när det behövs. Däremot var det Channing Tatum som chockade mig. Jag har aldrig fastnat för Tatums presentationer tidigare. Här visade Tatum en stark vilja till sin roll. Han satte den bäst av alla i filmen. Känns som han börjar växa som skådespelare. Filmen i sin helhet kan beskrivas lite liknelse till Goodfellas och Mean Streets. Vi får följa Dito's uppväxt till när han blivit vuxen. Det var inte så mycket action just. Detta är ingen gangsterfilm precis. Var inte mycket vapen. Vilket kändes bra. Miljön i New York är så dynamiskt smutsig och kriminell i filmen. Passande till 80-talets New York precis. Stark historia med talangfulla skådespelare. Man kan inte låta bli att dras in i filmen."

2012-06-11 @ 00:16:00 Permalink Drama. Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bio: Snow White & The Huntsman.

| 2012 | 2 timmar 7 min | 11 år | Äventyr / Drama |

Snövit (Kristen Stewart) är den enda personen i riket vackrare än den onda drottningen (Charlize Theron), som i sin tur är ute efter att förgöra henne. Men den galna härskarinnan hade aldrig kunnat föreställa sig att den unga kvinnan som hotar hennes regim har tränat krigskonst med en jägmästare (Chris Hemsworth), utsänd för att döda henne. Prinsen ansluter till ensemblen som länge varit förtrollad av Snövits skönhet och makt.

1. Rupert Sanders | Snow White And The Huntsman 2 |

"Grymma effekter med en mörk sida av disney klassikern Snövit. Nu i år kom också en annan version av Snövit som heter "Mirror Mirror", fast var mer passande för yngre. Däremot är Snow White and The Huntsman skapad och inriktad just för äldre. Detta är en vuxen version helt enkelt av Snövit historien. Alla skådespelare var duktiga. Charlize Theron var inte så passande som den elaka drottningen. Hennes roll var lite för seriös, så det blev oseriöst, men därefter en händelse i filmen som växte hennes karaktär känslomässigt. Så till slut blev hon en trovärdig bad guy, men seg i början. Många är som sagt vana med att se Kristen Stewart i Twilight saga filmerna. Hon var faktiskt mycket bättre här än vad man trodde. Hon hittade verkligen Snövits oskyldiga sida med den blandning av tuffa attityden. Bra gjort. När det pratas om den komiska uppfattningen här, så hade väl Chris Hemsworth ett par roliga repliker, men inga händelser. Han är cool och med sin australienska dialekt gör det honom oemotståndlig att visa på duken. Vad många säkert väntade på att se, var när de sju dvärgarna kom in. Efter någonstans runt en timmes gång kom de in. De var fruktanvärt häftiga, roliga med fantastiska effekter. Effekterna var så snygga att man kunde ha trott att Bob, Ray, Ian och Nick var dvärgar. Vi fick tyvärr inte se så mycket strid med dem. Var mer att dem var den komiska delen till filmen. På tal om effekter hade filmen oväntat bra effekter. Tekninken blir bättre och bättre. Tekniken och hela filmens fantasi känsla spelade stor roll till filmens helhet. Det lyckades väldigt bra här. Snow White And The Huntsman var en speciell känsla, men var inte att man skrek: YEAH! Trailern ser bra ut, men filmen tog lång tid innan det hände något häftigt. Man får ha lite tålamod, men sevärd."

2012-06-10 @ 01:14:00 Permalink Biofilm. Kommentarer (0) Trackbacks ()

321. Battleship Potemkin.

| 1925 | 1 timme 9 min | Svartvit / Stumfilm | 15 år | Drama | Svensk Titel: Pansarkryssaren Potemkin |

Baserat på historiska händelser, filmen berättar historien om ett upplopp vid slagskeppet Potemkin. Det som började som en protest strejk när besättningen fick ruttet kött för middag slutade i ett upplopp. Sjömännen tog den röda flaggan och försökte tända revolutionen i sin hemmahamn Odessa.

"En av filmvärldens största verk. Filmen ligger på höjd med Casablanca och Citizen Kane enbart hur viktig roll filmen har till hela filmkonceptet alls. Under den tiden filmen skapades 1925, så var våldet inte så brutal och hemsk. Det är vad Pansarkryssaren har att erbjuda. Det är tack vare denna filmen det finns så mycket våld alls i filmer nu förtiden. Det mest kändaste och brutalaste scen är trappan i Odessa (Bilden ovanför). Där visas det hur hemskt kriget egentligen kan vara. Inte nog med att vuxna blir skjutna och massakerade på trappan, utan vi får se en ung pojke bli skjuten och bli bärd av sin mor och den scenen ingen glömmer, är när barnvagnen rullar ner för trappan. Scenen med barnvagnen rulla ner för trappa har visat sig ännu en gång under filmen The Untouchables med Kevin Costner. Folket blir verkligen slaktad utan nåd i Battleship. Det är en väldigt omtalad scen i hela filmen. Sergei använde väldigt många long shot tagningar med folkmässorna. Det är imponerande att bevittna på så långt avstånd. Att få se så mycket folk samtidigt med mycket snygg miljö runtomkring är perfekt skapat av Sergei. Man blir häpnad. Eftersom detta är stumfilm, så spelade musiken stor roll. Nikolai Kryokov stod för musiken och orkestern. Musiken väcker mycket känslor till filmen. Snyggt framfört av Nikolai. Viktigt att höra de små detaljer i musiken som hör till vilken scen. Om man verkligen älskar film, som mig, så skall Battleship Potemkin bli sedd. Filmen i sig står som en av "Världens bästa film". Kanske inte håller med att detta är det bästa jag sett, men det är en väldigt stark upplevelse att se. Finns inget liknande."

2012-06-08 @ 17:40:00 Permalink Drama. Kommentarer (0) Trackbacks ()

320. Amélie.

| 2001 | 1 timme 56 min | 7 år | Komedi / Drama | Språk: Franska / Ryska | Svensk Titel: Amelie Från Montmartre |

Amelie (Audrey Tautou) bor i Paris och lever i sin egna lilla värld. Hon arbetar på ett café och hyr en lägenhet. Livet verkar OK, men lite tråkigt eftersom hon är väldigt ensam. Men en dag förändras allting... Av en händelse tappar Amelie en flaska i golvet. Under sökandet av den finner hon i ett hemligt fack, ett skrin fyllt av barndomsminnen som hon bestämmer sig för att hitta ägaren till. I all hemlighet lämnar hon tillbaka asken och ser hur det muntrar upp den nu medelålders mannen. Upplivad av sina framgångar bestämmer Amelie sig för att förbättra även andra människors liv som visar sig leda till många spännande möten. Däribland med Nino (Mathieu Kassivitz) som tappar sin dagbok. Men det här uppdraget känns extra spännande...

"Var länge sedan en film kunde få mig så lycklig efteråt. Allt som hände, man hörde och såg var som en bomb av gladhet. Leendet på läpparna växer desto större kontakt du får med alla karaktärer. Alla karaktärer är fulla av överasskningar och det samma kan jag säga om historien. Hela filmen känns verklig. Det har så mycket glädje att erbjuda. Har man en dålig dag, så är denna filmen ett bra botemedel. Filmen kom ut någon månad efter 11 September attacken i USA. Filmen var precis vad världen behövde. Skönt att se en sådan film som inte är påverkad av Hollywood. Det är det som känns äkta i det hela. Romantiken är skör och väldigt stark. Kemin mellan Audrey och Mathieu var gullig. Audreys karaktär Amelie är gullig, men inte bara i utseendet utan också i sin personlighet. Hon är som ett barn som leker med en ny leksak. Amelies tankar och händelser runt i hela filmen kan beskrivas som realistisk med härlig fantasi. Tyckte det var fruktansvärt roligt när Amelie hela tiden la ut fällor i Urbains lägenhet. Skrattade hejdlöst. Själv hade jag stora förhoppningar på filmen, eftersom den vunnit stora priser och sägs vara riktigt bra. Filmen gick långt över mina förhoppningar för det bättre. Välskrivna karaktärer, underbar historia med gullig humor på topp nivå."

2012-06-08 @ 01:30:00 Permalink Komedi. Kommentarer (0) Trackbacks ()

319. Barton Fink.

| 1991 | 1 timme 56 min | 15 år | Drama / Thriller |

Den New York-intellektuella pjäsförfattaren Barton Fink (John Turturro) kommer 1941 till Los Angeles för att skriva manus till en Wallace Beery-film. Han tar in på det kusliga Earle Hotel och drabbas av akut skrivkramp. Samtidigt försöker hans granne, den joviale säljaren Charlie Meadows (John Goodman), att hjälpa honom på alla sätt han kan men Barton Finks situation tar sig allt mer bisarra uttryck.

"100% underhållning. Väldigt mörk film för att vara gjord av Coen bröderna. Detta är en välgjord film med undertoningar som får andra regissörer som David Cronenberg eller John Carpenter att blekna. Första timmen i filmens gång handlar mest om Bartons skrivande till filmen om wrestling, men sen sista timmen tar filmen en 180 graders vändning. Hela filmen börjar visa intensiv underhållning. Man sitter fastspikad i sätet. Allt från mord till massa mörka hemligheter. Det är mycket saker i filmen som visas i små detaljer, vi inte alltid ser eller hör. Gäller att lyssna och koncentrera sig till att som sägs och miljömässigt att uppfatta vad allt betyder. Det var fruktansvärt snyggt gjort. John Turturro brukar för det mesta ha oseriösa roller, men ändå komiska. Fast här som Barton Fink har John visat en ny sida av sig själv. Hans roll påminde lite som Woody Allens agerande. Replikerna är roliga, snabba, men samtidigt väldigt blyg. Absolut perfekt för rollen. Sen John Goodman...WOW. Aldrig sett han i en liknande roll, precis som John. Goodman har en hemlig karaktär. Svår att läsa exakt vem han är. Båda två gör en häftig rollpresentation. Detta är deras bästa roller hittills. Filmen erbjuder något väldigt speciellt för åskådarna, psykmässigt. Även om filmen är i drama genren, är det djup thriller i blandningen med mörk humor. Filmen skall bli sedd. Ni lär förstå efteråt varför filmen vunnit priser."

2012-06-06 @ 19:16:00 Permalink Drama. Kommentarer (0) Trackbacks ()

318. Angel Heart.

| 1987 | 1 timme 49 min | 15 år | Thriller |

Den utbrände privatdetektiven Harry Angel (Mickey Rourke) lever av att leta reda på försvunna personer i 50-talets New York. Hans senaste uppdrag handlar om att hitta den försvunne sångaren Johnny Favourite. Ett till synes enkelt rutinuppdrag, men alla personer han söker upp som kan veta någonting om Johnny Favourite blir plötsligt mördade.

"Väldigt stark minnesvärd film. Under 80-talet började språket i filmer bli en större del till den yngre MTV generationen och Angel Heart är en del av det. Filmen strålar av mörk energi. Strukturen i handlingen liknar en blandning mellan franska Vidocq och Roman Polanski's The Ninth Gate som man känner igen lite när man bevittnar Angel Heart. Mystiken öppnar upp sig rejält och levererar en mörk twist till epilogen som man egentligen aldrig var beredd på. Robert De Niro spelar en svår tolkad karaktär. Att se vad hans avsikter just med att hitta Johnny Favourite är svår att lista ut. Detta är första gången jag sett De Niro i en sådan roll och inget man vill missa. Däremot är det Mickey som utstrålar uppmärksamhet. Efter att Mickey gjorde en succé i filmen 9 1/2 Weeks fick nu Mickey chans att bevisa hans talang kan utvecklas. Här är han väldigt seriös och realistisk. Man ser knappt också att det är Mickey. Han är väldigt smal runt ansiktet. Efter år av drickande och knark har han i dagens läge fått ett nytt ansikte. Lite kul att se hur han såg ut innan. Att allt tar plats också under 50-talet var oväntat. Man tänker egentligen aldrig på att det skall vara under just den tiden. Filmen lägger inte så mycket fokus just på att påminna oss om det, fast välgjort är det med lagom mycket fokius tid. Mystiken här är det som håller i. Vi får se många olika saker hända och man kan knappt vänta till avslutningen. En film som många har missat, men skall definitivt bli sedd."

2012-06-06 @ 15:27:00 Permalink Thriller. Kommentarer (0) Trackbacks ()

317. Almost Famous.

| 2000 | 2 timmar 31 min | 7 år | Drama |

Året är 1973 och 15-årige William (Patrick Fugit) är helt besatt av den häftiga rockmusiken. Hans begeistring leder till att tidningen Rolling Stone ber honom göra en intervju med de nya, kommande stjärnorna i bandet Stillwater. Trots sin mors (Frances McDormand) bekymrade invändningar följer William med dem på turné och kommer nu in i bandets innersta krets. Han förlorar snart sin objektivitet och tappar lusten att berätta den sanna historien...

"Snygg och välgjord film som återuppskapar liv till sex, drugs and rock'n roll eran under 60-70 talet. Inte nog med att manuset är fantastiskt, så är musiken och rekvisitan på samma nivå. Kändes verkligen som man såg en film från 70-talet. Underbar handling med att följa efter journalisten Patrick Fugit med att uppleva hans resa med bandet Stillwater och försöka nå sitt mål med att intervjua alla i bandet. Eftersom Fugit skulle spela en femton åring kille, så var mycket nytt för honom. Hans presentation var lätt. Var inte alltid han visa sina starka sida i filmen, fast vid ett par tillfällen gav han allt. Många av hos människor vill ju se sitt favoritband och umgås med bandet. Det är det som många känner lite nostalgi när Fugit får hänga med på bandets tour. Det är något många drömmer om. Det var två skådespelare som gjorde hela filmen och deras namn är Kate och Billy. Deras vänskap eller förhållande i filmen hade stark kemi. Redan från första början när de sågs backstage, får vi reda på att de har ett förflutet tillsammans. Kate är söt och helt inne i rollen. Ingen kunde gjort rollen bättre. Detta är hennes bästa roll. Tack vare hennes mamma Goldie Hawn, så har Kate fått lite extra lektioner. Kul att se Jason Lee spela sångaren. Eftersom hans röst är ju väldigt speciell. Frances som modern var originell roll. Mödrar under den tiden var rädda barn skulle ta droger och lyssna på djävulens musik. Frances lyfte upp det rejält här. Filmen har hjärta och själ. Almost Famous är inget man får underskatta. Riktigt cool film."

2012-06-03 @ 17:32:00 Permalink Drama. Kommentarer (0) Trackbacks ()

Bio: Prometheus.

| 2012 | 2 timmar 6 min | 15 år | Sci-Fi / Skräck / Action / Thriller |

En grupp forskare gör en fruktansvärd upptäkt när de strandsätts under en expedition. Snart inser de att deras kamp för överlevnad är viktigare än de någonsin kunnat ana.

"Spektakulär historia som ger liv till Alien-eran ännu en gång. För er som inte vet, så handlar Prometheus om vad som hände innan Sigourney Weaver mötte Alien 1979. Så det är mycket svar som dyker upp i Prometheus som man vill ha om man sett Alien filmen. Däremot är det inget man måste ha sett innan man ser Prometheus. Fast det lyfter upp uppfattningen bättre och man känner igen vissa saker från Alien som dyker upp i Prometheus. Det som var extra bra här var att inte en enda Alien dyker upp. Det hade förstört filmen om Alien hade kommit fram. Guy Pearce hade en udda roll. Såg knappt att det var han pågrund av all smink och mask. Men han var övertgande som en äldre man. Michael och Noomi var underbara här. Michael spelade en robot och tack vare hans talang och utseende var det som vi tittade på en robot. Att se Noomi som leading actor och denna gång i en stor Hollywood film var verkligen underhållande. Hennes presentations förmåga växer för varje roll. Märks att hon tar rollerna på allvar. Var en riktigt obehaglig scen med Noomi, när hon gjorde en abort, som visade vilken talang hon har. Kul att se en svensk få stora roller. Filmen var inte läskig, men ryslig. Många nya utomjordingar och ett härligt äventyr genom en stor grotta med fällor och monster. Var intressant att se hur den första Alien föddes. Filmen får ens blod att koka. Kul att Ridley la fokus på äventyret och historien mer än skräcken. Absolut sevärd och minnesvärd.

2012-06-02 @ 02:09:00 Permalink Biofilm. Kommentarer (0) Trackbacks ()